Kemikal

Det var länge sen jag såg en film som kändes så tungt, en klump i magen i flera dagar efteråt.

Som gammal grunge kille så har jag alltid tyckt det är kul när någon gammal hjälte gör något nytt, så även när eddie vedder släpper en soloplatta efter den katastrof som senaste Pearl Jam plattan blev. Jag blev positivt överraskad av skivan, en avskalad lugn och fin skiva med mycket teman kring naturen, som eddies texter brukar. Och så var det ett soundtrack, Sean Penns senaste film.

Vi satte oss ner en kväll och såg filmen, Into the wild. Efteråt kände jag mig helt stum. Klumpen i magen låg kvar några dagar medans jag bearbetade historien, de känslor filmen gav upphov till. De människor eller den människa man lärde känna under de två och en halv (!) timmar filmen utspelade sig i vårt vardagsrum. Vet inte om det är den lilla känslan vi förmodligen alla har någonstans inne att “fuck it, nu drar jag och gör något helt annat” som kände så starkt för filmen. Eller den totala utanförskapet med resten av världen.

Nu när jag lyssnar på Eddies Into the Wild så får jag tillbaks samma känslor som när jag såg filmen, texterna återberättar samma historia. Kan man recencera denna skiva utan att se filmen? Bara stämningen i musiken får fram klumpen i magen. Känslor av frihet, kärlek och en enorm ensamhet. Skivan växer på mig, som filmen.

society, have mercy on me
I hope you’re not angry if I disagree
society, crazy and deep
I hope you’re not lonely without me